Ernst Brunners Carolus Rex - en granskning

Home
Introduktion
Lilla kungen : 7-55
Den smorde : 56-103
Rustningar : 104-129
Seland : 130-143
Narva : 144-193
Duna : 194-208
Warschau : 209-236
Kliszow : 237-248
Krakow : 249-257
Thorn : 258-287
Volafaltet : 288-305
Lemberg : 306-317
Massakreringar 1704 : 318-325
Ravitz : 326-336
Grodno : 337-349
Massakreringar 1706 : 350-357
Sachsen : 358-372
Kejsaren av Storskandinavien : 373-393
Uppbrottet 1707 : 394-408
Massakreringar_svalt : 409-425
Holowczyn : 426-438
Severien : 439-460
Veprik : 461-484
Massakreringar 1709 : 485-497
Pultava : 498-540
Saracenska heden : 541-564
Bender : 565-599
Prut : 600-617
Kalabaliken : 618-673
Demotika : 674-700
Stralsund : 701-729
Norska falttaget : 730-757
Lund : 758-782
Fredriksten : 783-807
Avslutande betraktelser

 

Kapitel 14 : Ravitz

 

"- Mitt mål med den här boken är att den blir läst, att den får människor att samlas i Kungsträdgården. Någon lägger ett rep runt halsen på statyn av Karl XII. Folk hjälps åt att dra ner den på backen och ge sig på belätet med hammare och släggor." (Ernst Brunner om den planerade nya boken. Intervju i Norrköpings Tidningar 6/11 2002)

"- Litteraturen kring Karl XII är rik men så förljugen att jag tappade hakan när jag började läsa." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Tänker du låta Karl XII ångra sina gärningar? - Nej. Han levde ju i tron att han var utvald och den nya Kristus." (Ernst Brunner i Hufvudstadsbladet 8/2 2003)

"Ernst Brunner har grävt fram sanningen om hjältekungen. I 300 år har mumien vilat i sarkofagen i Riddarholmskyrkan. Först nu vågar Ernst Brunner skaka liv i vår grymmaste kung.  - Karl XII själv hade älskat min bok, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Frågan är snarare om svenskarna är redo för sanningen om hjältekungen efter 300 år. ­ Vi kräver att andra ska göra upp med sin historia men är inte mogna själva. Kanske vill vi ändå nå en historisk nollpunkt. Många läsare kommer först ruska på huvudet och sedan bli förtvivlade och inse att Brunner inte är ute i ogjort väder. Dessa fakta går inte att motbevisa, säger han." (Aftonbladet 24/7 2005)

"För att hitta den sanna Karl har han grottat ned sig i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga biblioteket. Jobbat mer som historiker än författare." (Aftonbladet 24/7 2005)

"Sedan har jag varit ohyggligt noggrann i min forskning – ingen ska kunna slå mig på fingrarna när det gäller fakta om Karl XII." (Ernst Brunner i Populär historia 2005:7)

"I sin bok berättar han äntligen sanningen om Karl XII - en kung med låg empati och opassande sätt, dumdristig och rutinbunden och som
troligen led av Aspergers syndrom. - Nu måste svensk historieskrivning revideras." (Ernst Brunner i Dagens Nyheter 5/9 2005)

"Den senaste boken ”Carolus Rex” är den tjugoandra. Det är en mastig sak på 808 sidor, som tog honom nio månader att skriva. Forskningen som ledde fram till boken tog honom tre år.
– Det finns några hyllmeter om Karl den tolfte om vi säger så. Jag har grävt i Riksarkivet, Krigsarkivet och Kungliga Biblioteket." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"I boken har Ernst Brunner gått tillbaka till ursprungskällor från människor i Karl den tolftes närhet.
– Det vi ska komma ihåg är att mycket av det som är skrivet om Karl den tolfte bygger på myter, eller har kontrollerats av Karl den tolfte själv. Jag har gått djupare och läst hemliga, personliga skrifter. Mina språkkunskaper har också gjort att jag har kunnat se vad som har skrivits om honom i Ryssland och Polen, vilket har givit mig en kontinental bild av Karl den tolfte." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det är viktigt att påpeka att mina källor är personer i Karl den tolftes samtid. Jag har bara utgått från vad källorna visar. Gillar man inte det ska man vara arg på källorna, inte Ernst Brunner." (Ernst Brunner i Sörmlands nyheter 23/9 2005)

"Det här är ju inga andrahandsuppgifter som jag jobbar med... Det är alltså inte senare forsknings slutsatser." (Ernst Brunner under seminariet Karl XII:s liv & död på Bok & bibliotek 29/9 2005)

"Naturligtvis har jag läst historikerna, men jag valde att också gå till deras källor. Ögonvittnena har varit allra viktigast. Jag skulle klara en doktorsdisputation på mina kunskaper." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Han säger sig 'inte ha väntat sig ett så fånigt' inlägg i efterdebatten som det från historikern Peter Englund. - Han känner det väl som att han numera inte sitter lika säkert på tronen som den i Sverige som vet mest om Karl XII." (Ernst Brunner i Borlänge tidning 1/11 2005)

"Och e' de så att man upprörs över den bild som boken presenterar då skall man inte bli sur på Brunner, för då måste man bli sur på källorna. Jag har varit källorna trogen." (Ernst Brunner i SVT:s Debatt 29/11 2005)

"Man har skrivit tämligen uppdiktade reportage om hur jag skulle ha hotats av högerextrema grupper. Man har velat få det att framstå som att den här boken är så kontroversiell. Men de allra flesta har varit jättelyckliga när de har hört att jag har gjort det här. T. ex. Armémuseum som själva har hyst samma tankar och arrangerat utställningar där Karl XII uppvisats ungefär som i min bok. Jag har också fått positiva samtal och brev från historiker och historiskt intresserade människor." (Ernst Brunner i Månadens boknytt 2005:12)

"Det fanns mycket skrivet om Karl XII, men samtidigt ingenting alls, det skrivna var tillrättalagt. (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006)

"Myter är svårast att ta död på. De som hyllar Karl XII inser nu att bilden av honom kommer att förändras genom min bok. Detta upprör dem, även om de ser att min bok håller för en vetenskaplig prövning. Just nu kan jag mest i landet om Karl XII och det är svårt för somliga att acceptera." (Ernst Brunner i Hallandsposten 4/2 2006).

"- Det finns mängder av dokument som ger en annan bild av Karl XII än den som vi svenskar är vana vid. Man undrar varför andra historiker har utelämnat dem, säger Ernst Brunner." (Gefle Dagblad 12/3 2006).

"Jag har använt samma källor som alla andra forskare men kanske hittat saker som de inte funnit eftersom jag kan läsa medeltidstyska. Även polska och ryska går bra, sa Ernst Brunner över en kopp kaffe." (Bärgslagsbladet 19/6 2006)

 

Värt att lägga märke till

 

Här inleds avsnittet med ett nytt slarvfel, Brunner har inte lyckats läsa Adlerfelt på rätt sätt. På sidan 327 är det svårt att veta om han avsiktligt har förvanskat eller bara virrat bort sig, först talas det om att generalerna betvivlar postsäkerheten och sedan hänvisas till ett brev från kanslitjänstemannen Müllern till diplomaten Mauritz Wellingk, skrivet först flera år senare. På sidan 328 "konstateras" att Karl XII saknade skäggväxt, något som inte hindrade honom från att ha ett rejält skägg efter fjortondagarsritten till Stralsund. På sidan 329 finns det en verklig komisk höjdpunkt, Brunner kan uppenbarligen inte de militära gradbeteckningarna och lyckas belöna en generallöjtnant genom att degradera honom! På sidan 333 faller Brunner i en Fryxellsk fälla och flyttar fram Ankarstiernas arbete med att få göra ett nytt anfall mot Retusaari ett helt år. På sidan 334 ankommer regementspastor Westerman för andra gången till armén och på sidan 336 har både Rehnskiöld och Karl XII drabbats av minnesförlust.

 

Genomgången

 

Sidan 326: Ravitz blir högkvarter.

Brunner (2005), s. 326 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856. - S. 276
"Staden Ravitz beboddes av tyskar av den lutherska läran. Borgerskapets residens var rikt smyckade och uppförda i röd sandsten längs gamla muren mellan sädesmagasinen och Bischofshof. "Till högqvarter valdes staden Ravitz, bebodd af tyskar, som bekände lutherska läran.
Hit förlade jag kansliet och generalitetet." Hit förlades kansliet och generalitetet."

Varifrån  sädesmagasinen kommer kan jag tyvärr inte säga.

Sidan 326: Nya dragoner under Carl Horn går till Preussen för rekrytering.

Detta är felaktigt. Vad Adlerfelt säger är att överste Carl Horn och hans pommerska infanteriregemente förlades i Thorn, medan dragonregementena gick till Preussen för att kompletteras. Friherre Carl Gabriel Horn af Åminne (1668-1707) är den som avses, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM.  

Sidan 326-327: Kungen låter utfärda förnyad befallning till alla generaler och överstar, inalles 35 personer, angående journalers insändande till Adlerfelt.  

Av Brings förord till Karl XII:s krigsföretag framgår att den första ordern utgick den 19 april 1702. Den ordern utfärdades till 35 personer. En förnyad befallning utgick den 28 november 1704, denna ska dock endast ha gått till Rehnsköld och andra generaler. I dessa order framgår heller inte att de utgår i anledning av Adlerfelts arbete, det är en tolkning Bring gör. Villius betvivlar, av allt att döma på mycket goda grunder, att dessa befallningar hade något med Adlerfelts arbete att göra, se Karl XII:s ryska fälttåg, s. 21, not 47 samt s. 10 f

Sidan 327: Den store Widebeck skaldar.  

Så stor var väl kanske inte Magnus Widebeck (1680-1732), sedermera komminister i Västra Torsås. Skaldestycket trycktes visserligen 1704, men var ursprungligen skrivet och framfört i anledning av slaget vid Kliszow, se LIBRISBrunners källa är Axel Strindbergs Bondenöd och stormaktsdröm, varifrån han av allt att döma har hämtat så gott som alla hänvisningar till olika skaldestycken.

Sidan 327: Kungen studerar Grimarests stora arbete "Les campagnes de Charles XII".  

Här hör det till saken att första volymen utkom 1705. Om inte Karl XII var synsk kan han senhösten 1704 knappast ha känt till detta.  

Sidan 327: Kungen fortsätter med sin tjuvläsning av brev, generalerna börjar betvivla säkerheten inom posten. Müllern ber Vellingk skriva på en särskild lapp det kungen ej ska få veta.  

Låt oss för ett ögonblick anta att uppgiften är korrekt, Karl XII bedrev verkligen brevspionage i stor skala. Vilken nytta skulle det vara med att skriva hemligheter på en särskild lapp om Karl XII öppnade all post? Den enda effekten skulle vara att kungen tvingades läsa en sida till.  

Bakgrunden till detta är en uppgift hos Fryxell (1902), del 27, s. 43, där just detta brev från Müllern till Vellingk omtalas. Det säges vara från den 9 juli 1713! Vad Fryxell berättar rör alltså tiden i Turkiet och kungens brevspionage tillgick alltså så att han gärna ville läsa alla brev som kom till männen i hans omgivning - uppenbarligen efter det att de öppnats av adressaterna. Annars vore ju hemliga meddelanden på separata lappar utan poäng.  

Sedan var förstås Müllern inte general utan kanslitjänsteman.  

Sidan 327: Stenbock har blivit skräckslagen och vågar inget skriva.

En titt i Magnus Stenbock och Eva Oxenstierna : en brevväxling ger vid handen att den förstnämnde från den 23 november 1704 till den 12 januari 1705 avsände minst 8 brev enbart till hustrun. Brevens karaktär kan knappast sägas variera från de som skrevs före eller efter vistelsen i Rawicz.

Sidan 328: Besökarna noterar att Karl XII saknar skäggväxt.  

Dock var det inte värre med den saken än att han vid ankomsten till Stralsund 1715 ska ha haft ett rätt hyggligt skägg, se Karolinska förbundets årsbok 1924, s. 230.  

Sidan 328: Kungen äter middag.  

Här är det återigen en smula komiskt. Skildringen bygger på ett anonymt ögonvittnes berättelse, se Villius Karl XII, s. 63 ff. Den anonyme iakttagaren har naturligtvis inte varit närmare bekant med männen i kungens omgivning och kallar därför en av gästerna för "greve Wrangel". I Brunners version blir detta "en greve Wrangel". Om tanken nu är att upprätthålla fiktionen att det är Karl XII som berättar bör kanske denne Wrangel identifieras? "En greve Wrangel" - skulle Karl XII uttrycka sig så? Identifieringsproblemet är heller inte särskilt stort, det fanns nämligen endast en greve Wrangel vid den här tiden - löjtnanten vid Livdrabantkåren Carl Gustaf Wrangel af Adinal.  

Den "kammarherre Nordberg" som läser bordsbönen ska väl vara Jöran Nordberg, den kände prästmannen. Här dyker en annan gammal bekant också upp, nämligen kronköksmästaren Tarlo, denne av Brunner så brutalt degraderade polske magnat. Sedan är det en liten lustifikation att Stenbock inte får vara med vid middagen, den anonyme berättaren nämner att även han var närvarande.  

När det sedan gäller titulaturen så var "storsekreteraren" Michal Jozef Sapieha enbart "pisarz polny" eller fältsekreterare, men den felöversättningen har Brunner övertagit  från sin källa.

Sidan 328: Lagercrona har synpunkter på Stenbocks dryckesvanor.

I originalet är Stenbock närvarande. Brunner har här klumpat ihop två olika berättelser, dels den ovan nämnda anonyma, dels en som återgivits av Jöran Nordberg, se Hallendorff, Carl, Bidrag till frågan om publicerandet af Nordbergs Konung Carl XII:s historia. - Upsala, 1899. - S. 55. Enligt Nordbergs berättelse ska kungen inte ha tigit utan sagt sin åsikt rent ut.

Sidan 329: Rehnsköld vill diskutera militära teknikaliteter.  

Vår anonyme betraktare nämner inget om att Rehnsköld skulle ha varit närvarande. 

Sidan 329: Kungen föraktar Stanislaus - ja, alla.  

Skäligen obevisbart, skulle jag vilja påstå. Något dylikt visade Karl XII i varje fall knappast mot honom eller mot sina generaler. Vid Stanislaus höll han fast livet kan man säga, även i förhandlingarna med Ryssland 1718 var Stanislaus återuppsättande på tronen en viktig fråga.  

Inspirationen till denna utgjutelse kommer från ovannämnda anonyma ögonvittnesskildring. Upphovsmannen säger däri, apropå de obetydliga säkerhetsåtgärderna, att Karl XII "tycktes förakta det fega polska folket". Detta yttrande säger förstås en hel om den anonymes egna funderingar, men föga om Karl XII:s.

Sidan 329: Generallöjtnant Stromberg blir degraderad.  

Det här är också rätt komiskt. Enligt Brunner ska Smiegelski med 700 man ha anfallit Stromberg som hade 24 man. Stromberg ska dock ha försvarat sig så duktigt att polackerna blivit tvungna retirera med en hop döda och sårade. "av löjtnanten gjorde jag en major", skriver Brunner. 

Uppenbarligen betyder detta att generallöjtnant Stromberg blir generalmajor Stromberg, för något annat namn förekommer ju inte i Brunners version. Men så var det naturligtvis inte. Den lyckosamme löjtnanten hette Gustaf Pistol, fast enligt Petri var han vid tillfället alldeles nyutnämnd kapten. Men major blev han och föll som sådan vid Poltava 1709. Händelsen fick stor uppmärksamhet och det skrev till och med i Posttidningar om saken. För mer se Petri, G., Kungl. Första livgrenadjärregementets historia 3, s. 188.  

Som en detalj kan noteras att motståndarens namn här stavas "Smiegelski" medan han på sidan 332 får heta "Smigielski", vilken också är den rätta namnformen.

Sidan 329: Kungen skickar 6 000 rekryter till ryska gränsen mot Karelen.  

Detta låter förstås mäkta egendomligt, men är hämtat ur Fryxell (1856), del 22, s. 46. Varifrån uppgiften är hämtad framgår inte, men i v. Rosen 2:2, s. 198 f. finns ett förslag på Maydels trupper sommaren 1704 och då uppgick de till något över 4 000 man. Att han under vintern 1704/05 skulle ha förstärkts med hela 6 000 man ter sig högst osannolikt.  

Sidan 330: Överste Armfelt anfaller Cronslott. 

Överste blev Armfeldt först 26/3 1707, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM. Anfallet genomfördes kring månadsskiftet januari/februari 1705 med 300 man till häst och 6-700 till fots. Man fördrev och nedgjorde raskt besättningen på Retusaari, men kunde inte företa sig något mot Kronslott. I brist på hästar och tid kunde man inte bortföra något men brände ned hus, magasin och förstörde en mängd lodjor och båtar, se Handlingar rörande Finland under det stora nordiska kriget, del 1, s. 105.  

Som vanligt hörs Fryxells röst i bakgrunden. Ett smakprov:

Brunner (2005), s. 330 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 22. - Stockholm, 1856. - S. 46
"Mot Cronslott kunde inget företagas men han hade i dagsljus lyckats nerbränna byggnader i garnisonsstaden, två krigsskepp och andra skepp som legat vid stranden infrusna. "Armfelt lyckades dock att landstiga och slå den vid Cronstadt stående styrkan samt nedbränna der varande byggnader och tillika tvänne krigsskepp och en hel hop andra fartyg, som lågo vid stranden infrusna. Mot Cronslott kunde likväl ingenting uträttas, och Armfelt återvände till Finnland."
Kort därefter skickade Maidel 500 finska skidlöpare mot Nöteborg. 11 fastfrusna ryska fartyg uppbrändes, däribland flera som förde kanoner. Trakten härjades." Kort därefter skickade Maidel en ryktbar partigängare vid namn Sevikas med 500 finska skidlöpare mot Nöteborg, hvarest de öfverraskade och brände 11 der fastfrusna rysska fartyg och däribland flere, som förde kanoner; hvarjemnte trakten härjades."

Sidan 330: Kungen skriver i ett svarsbrev att han är upptagen med försvarsväsendet, varför systrarna inte kan komma.

Det brev som avses bör vara nr 14 eller nr 57 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref. Det kungen där säger är dock att han själv gärna skulle resa för att uppvakta sina systrar om "soldatväsendet tillätet". Systrarnas besök avböjs under förevändning att resan är svår och man inte kan veta var armén just då befinner sig.  

Sidan 330: Systrarnas avsikt var i själva verket att försöka utverka nåd för Nils Bielke och störta Piper.  

Fryxell nämner detta i (1856), del 21, s. 278 och kallar uppgiften för "en sägen". 

Sidan 331: Kungen svarar sin farmor att han är gift med hela soldathopen.  

Om inte Brunner funnit ett för Ernst Carlson okänt brev, vilket han i så fall gärna hade fått återge mer av, är detta också galet. Något brev till farmodern från den här perioden finns inte i Konung Karl XII:s egenhändiga bref.  

Sidan 331: Citerat brev till systern Ulrika Eleonora.  

Detta brev är i själva verket ganska långt, de citerade delarna är en del urklipp från första halvan av brevet som har nr 57 i Konung Karl XII:s egenhändiga bref och är från den 4 januari 1705.  

Sidan 331: Horn är bruten och ska hemsändas som kungligt råd. Till Horns efterträdare som högsta befäl för livgardet görs friherre av Adinal, greve Karl Wrangel.  

Arvid Horn utväxlades i slutet av mars 1705 och reste då till Rawicz. Där gifte han sig den 30 april med Inga Törnflycht och blev därigenom svåger med Karl Piper. Rådsfullmakten kom först den 27 december 1705, alltså nästan 8 månader senare. Greve Carl Gustaf Wrangel af Adinal blev chef för Livdrabantkåren den 2 juli 1706, alltså mer än ett år efter de händelser som här beskrivs.  

Livgardet och Livdrabantkåren är förstås inte samma sak och Wrangel var inte både greve och friherre samtidigt. Ja, och Horns första hustru hade dött i Riga i mars 1703, vilket förstås inte var "året innan" 1705.  

Sidan 331: Kungen dansar ystert. 

Detta med nedfallna håruppsättningar och "svenska maneret" brukar omtalas i samband med Meijerfelts giftermål den 30/5 1707 med Anna Maria Törnflycht.  

Sidan 332: Kungen är ute och rider med endast 3 livgardister. 

Fryxell (1856), del 21, s. 277 har "beledsagad av trenne personer" vilket hade varit att föredra. Livgardet var ju ett fotregemente. 

Sidan 332: August försöker mörda Karl XII genom att bränna ned ett hus.  

Fryxell igen, som på samma sida omtalar också denna händelse. En version skulle vara att attentatsmannen greps av ångest just när han skulle skjuta, en annan att han skulle ha tillbakahållits av en övernaturlig kraft just som han skulle sticka kniven i Karl XII:s hjärta. I den senare versionen skulle attentatsmannen sedan, överväldigad av samvetsångest, ha anmält sig hos Karl XII som då ska ha uppfattat honom som vansinnig och släppt honom. "Så gick sägnen", säger Fryxell. Och nu går den igen, likt en osalig ande. 

Sidan 332: Kungen sänder Lubomirski med 1 500 ungrare och en fana polacker till Krakow som tredskas, generalmajor Stromberg sänds också dit sedan staden tredskats.  

Först är det förstås på sin plats att beklaga den arme Nils Stromberg som så oförmodat blev degraderad till generalmajor på sidan 329. Säga vad man vill, men Brunner är i alla fall konsekvent - är man degraderad förblir man det. Nu var Teodor Lubomirski (1683-1745) ju inte underställd Karl XII, så det var knappast kungen som skickade honom till Krakow. Hur som helst, Lubomirski förefaller ha gjort sin Krakowvisit i januari 1705 och den 1 mars kom han till Rawicz. Kort därefter avgick Stromberg med 4 infanteriregementen och en del kavalleri till Krakow där Lubomirski sedermera anslöt. En hel del av det som här berättas ägde alltså rum före Horns giftermål (s. 331). Se vidare Adlerfeld och Wimmer, J., Wojsko rzeczypospolitej w dobie wojny polnocnej, s. 285. Denne Lubomirski var brorson till Hieronymus, kronfältherren, och var starost av Spisz, söder om Krakow.  

Sidan 333: Ankarstierna anfaller Cronslott. Kungen har för hans understöd krävt 350 000 daler silvermynt av rådet, men de har inga pengar.  

Detta är hämtat ur Fryxell (1856), del 22, s. 47. Fryxell relaterar dock saken något annorlunda. Enligt honom hade Ankarstierna begärt att få utföra ett anfall, vilket Karl XII beviljat och instruerat rådet att skaffa fram medel. Under behandlingen av frågan ska då Fabian Wrede ha nämnt summan 350 000. Fryxell hänvisar i sin redogörelse till ett rådsprotokoll för den 19 december 1704. Frågan är då om Fryxell inte har förväxlat årtalen. Det är nämligen så att Ankarstierna efter det misslyckade försöket sommaren 1705 ville göra ett nytt påföljande år och i en rapport till Karl XII av den 22/7 1705 drog han upp riktlinjerna för vad detta krävde, nämligen byggnation av pontoner och 40-50 pråmar. Kungen godkände förslaget, men Amiralitetskollegium protesterade. Också rådet opponerade sig och lät meddela Karl XII att utrustningen av en eskader av den typ Ankarstierna begärde skulle kosta 350 000 daler silvermynt. Detta brev från rådet är daterat 19/12 1705. I brevet framförde rådet även den åsikten att det var tillrådligt att istället vänta på att Karl XII vände sina vapen mot öster, då skulle de aktuella områdena ändå bli befriade. För detta, se Munthe, A., Karl XII och den ryska sjömakten, s. 306 ff.  

Brunner (2005), s. 333 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 21. - Stockholm, 1856.
"Jag hade till hans understöd av rådet i Stockholm krävt 350.000 daler silvermynt, men kassorna i huvudstaden var tomma. "Karl biföll och ålade rådet skaffa nödiga medel. Sådant var icke lätt: ty det behöfdes, sade Fabian Wrede, 350,000 dal. s.m. och kassorna var tomma." (s. 47)
Rådet avstyrkte. "Rådet afstyrkte således hela företaget" (s. 47)
I Östersjöprovinserna fanns, menade de svekfullt, inget annat råd än att jag med svenska huvudhären ilade det arma folket till hjälp. "Enligt rådets åsigt, fanns ingen annan hjelp, än att Karl med svenska hufvudhären komme dit..." (s. 47)

Sidan 333: Ankarstierna seglar från Karlskrona med 20 örlogsfartyg, 462 kanoner och 2 340 man.  

Detta är också Fryxell, samma sida som ovan. Eskadern bestod av skeppen Västmanland, Halland, Wachtmeister, Wrede, Ösel, Stralsund, Göteborg, Reval och Norrköping, fregatterna Ruschenfelt, Snarensven, Falken, Delphin, Postiljon, Fröken Eleonora och Wolgast samt 3 brigantiner, 2 bombkitsar, 1 brännare, 1 sjukskepp och 1 ammunitionsfartyg, enligt ett manuskript i Kungliga Örlogsmannasällskapets samlingar. Munthe har något andra siffror, enligt honom var det 7 linjeskepp, 5 fregatter, 3 brigantiner, 2 bombfartyg, 1 brännare samt 1 proviant- och 1 sjukfartyg. Jag är alltså inte helt övertygad om att Fryxells uppgifter är riktiga.  

Sidan 333: Det var bestämt att han skulle få låna 1 000 man av Maidel.  

Detta stämmer inte, Maidel hade endast försäkrat Amiralitetskollegium att han skulle hjälpa med "allt han kunde", se Munthe s. 301. Det hör dock till saken att Ankarstierna sedermera fick låna först 400, sedan 1 000 man från garnisonen i Reval. 

Sidan 333: Anfallet misslyckas och 900 svenskar stupar, vid nästa försök stupar 600. 

Det första försöket avbröts på ett tidigt stadium och kostade enligt Munthe mer än 100 döda. 900 kan det ha det inte kostat eftersom Ankarstierna medförde 450 soldater och sedan fått låna 400. Det andra försöket ska ha kostat 560 stupade och 35 tillfångatagna, enligt Munthe.  

Sidan 333: Kungen sänder Nieroth med 3 regementen för att skydda riksdagen, denne anfalls av Paijkull med kronoarmén.  

Paykul hade en styrka bestående av polacker, litauer och sachsare. Nieroth hade sina egna smålänningar, Burenskölds östgötar och Kruses tremänningskavalleri samt en liten avdelning infanteri under en kapten Kafle, vilket bör betyda Skaraborgs regemente. 

Sidan 334: Löjtnant Ryberg och 2 ryttare av livkompaniet tar Paijkull till fånga.  

Då kan man förstås undra vilket livkompani, det var ju tre regementen inblandade. Uppgiften har Brunner säkert hämtat hos Frans G. Bengtsson (som dock klargör vilket regemente det handlar om), men eftersom Brunner uppenbarligen inte förstår den militära terminologin (jämför degraderingen av Stromberg på s. 329) har han inte förstått att "livkompani" inte säger särskilt mycket. Hur som helst, det torde handla om Magnus Rydberg, senare adlad Cronflycht, vid tillfället sekundryttmästare vid Östgöta kavalleriregemente, se Lewenhaupt, A., Karl XII:s officerare, s. 125.  

Sidan 334: Kungen välkomnar bataljonspredikanten Westerman. Kungen står med gardet i Görschen.  

Som den minnesgode erinrar sig är det andra gången som Westerman anländer, första gången var på sidan 265. Den här gången kom faktiskt Westerman. Däremot berättar Westerman att kungen kom på besök till regementet dagen efter W:s ankomst, se dennes dagbok i Karolinska krigares dagböcker VII

Sidan 334: Westerman håller omedelbart sitt inträdestal för regementet i kungens närvaro.  

Så var det inte heller. Sin inträdespredikan höll Westerman den 10 söndagen efter Trefaldighet, enligt egen utsago. Detta var den 6 augusti, mer än två veckor senare.  

Sidan 335: Under krigsråd med Rehnsköld får kungen höra om Lewenhaupts seger vid Gemäuerthof.  

Slaget stod den 16 juli 1705 och det är högst osannolikt att Karl XII kände till saken före uppbrottet från Rawicz den 29 juli. Nyheten om slaget vid Jakobstadt den 26 juli 1704 nådde kungen den 17 augusti eller något dessförinnan, se noteringen för sidan 313. En brevförmedlingstid på tre veckor synes alltså vara mer rimlig. Den 10 augusti 1705 blev Lewenhaupt generallöjtnant, vilket alltså är drygt tre veckor efter slaget vid Gemäuerthof, se Riddarhusets stamtavlor på CD-ROM

Sidan 335: Slaget vid Gemäuerthof

Brunner (2005), s. 335 Fryxell, Anders, Berättelser ur svenska historien. D. 22. - Stockholm, 1856. - S. 70
"I den förtvivlade striden, där tropparna stundom blandades om varandra, hade Lewenhaupt med stor förmåga sammankallat, ordnat och lett rörelserna till nya anfall. "I denna svåra belägenhet utvecklade Lewenhaupt serdeles stor förmåga att sammanhålla, ordna och leda rörelserna.
Var svensk soldat hade utvecklat en förvånande höjd av mod, ihärdighet, lydnad, ordning. Hans bemödanden hade dock varit fruktlösa, om icke svenska soldaten utvecklat en lika förvånande höjd af mod, ihärdighet, lydnad och ordning.
Då alla 30 skott man ägt var slut hade överallt hörts ropen: Gud trösta oss, herr överste, herr general, det är slut på våra skott. Äfven ryssarna kämpade ganska tappert. Striden varade i fyra timmar. Vid dess början egde hvar svensk soldat 30 skott i beredskap. Men mot slutet hördes öfverallt ropen: Gud trösta oss, herr öfverste, herr general, det är slut på våra skott.
Men det hade därför inte varit slut på deras krigstukt. Men det var icke derföre slut på deras mod och på deras krigstukt.
Ingen flydde. Ingen plundrade de ryska liken, blott deras patronkök tömdes. Ingen flydde, ingen ens lutade sig ned att plundra de för fötterna liggande rysska liken; blott deras patronkök tömdes, som yttersta medlet att underhålla striden.
Sista anfallet hade utkämpats med blanka vapen. Lewenhaupt, nära förtviflan, lyckades dock att än en gång ordna tropparna i en linie och med dem återigen framtåga mot fienden, för att med blanka vapen utkämpa den sista striden.
Vid denna syn hade ryssarna förlorat modet. Vid denna syn förlorade ändtligen ryssarna modet på samma gång som hoppet att kunna besegra en så ihärdig fiende.
De hade sprungit bakåt, begynt plundra sin egen tross, mördat en stor skara medförda svenska fångar och därefter kastat sig vildsint på flykten." Med harm och förtviflan kastade de sig på flykten, plundrade sin egen tross, mördade en stor skara medförda svenska fångar och tågade med sin sårade anförare Scheremetjew bort från valplatsen."

Man torde kunna säga att likheterna är påtagliga...

Sidan 335: Segern kostade oss 1.500 man, ryssarna förlorade 6.000.

Adlerfelt hävdar att ryssarna förlorade 7 000 ryssar man. Lewenhaupts sentida levnadsskildrade Hugo Uddgren säger att svenskarna förlorade 1 900 man i döda och sårade, ryssarnas egna siffror anger att de förlorade ca 1 000 man i döda. Uddgren beräknar de totala ryska förlusterna till ca 4 000, se Karolinen Adam Ludvig Lewenhaupt. D. 2, s. 70.

Brunners siffror är de som finns hos Fryxell, del 22 (1856), s. 70.

Sidan 336: Rehnsköld berömmer vår latinske överste, kungen korrigerar och säger att överste snart ska vara "generallöjtnant".

Lewenhaupt var sedan den 14 april 1703 generalmajor, nog borde både kungen och Rehnsköld ha känt till detta?

 

(Under arbete)

© Bengt Nilsson
benni@bibl.liu.se

Senast uppdaterad: 2006-09-10